Alla prinsessor älskar bara svinaherdar,

men svinaherdar slösar inte med sin kärlek,

för det är farligt och besvärligt med prinsessor

och det är enklare att dejta en herdinna.

Prinsessor trilskas och är nyckfulla och arga,

de stampar hårt med sina eleganta fötter,

de ställer krav och de beter sig helt omänskligt

när ingen fattar deras själsliga processer.

Och svinaherdar fattar ingenting av detta,

de har betydligt mycket enklare intressen.

De kramar om okomplicerade herdinnor

och därför mår prinsessor alltid psykiskt dåligt.

Men om prinsessor skulle göra annorlunda

och älska prinsar som förstår dem helt och hållet,

då skulle mänskligheten andligen förtvina,

för ingen skulle längre skriva några sagor.

Katja Jarovaja

1986

Det kommer en dag när ditt ansikte

liksom skingras

Den där dagen, när du till slut

inte längre finns hos mig

När jag sträcker ut min hand -

och den möter en tomhet.

När stumheten sätter krokben

för min röst.

Jag ska vända mig om och gå för att söka

upp min sorg

över att du inte längre finns. Någonstans.

Alls.

Att du slets ifrån mig plötsligt medan du ännu

älskade

Blunda och och gå, med tunga steg, dit

där du inte finns

Det kommer en dag när mina ögon har glömt

ditt ansikte

En dag när också sorgen till slut

tar slut

Den där dagen när mina händer har glömt

din kropp. Och ditt skratt

har drunknat i minnets djup. Jag står maktlös

på stranden.

Bara ett sista mirakel, en liten belöning

för allt som gjort ont.

Att du finns. Att du fortfarande finns här, nära

och hör mig sjunga

Katja Jarovaja (min övers)

”Sången om min generation” (från albumet ”Jag stiger åter in i denna himmel”)

Femtiotalisterna, vi är i sanning
en mellangeneration.
Känslorna vi bär på? Vemod, ånger.
Vad vi kallas för? Befolkning, rätt och slätt.

Avlagda kläder var de enda vi fick,
och Brezjnevs konstgjorda käke att leka med.
Vi är ett eko av femtiotalet,
sextioåttornas bakgrundskör.

Refräng:
Gränserna var ju så tydliga. Vi levde
mittemellan Beatles och rock,
mellan shake och breakdans,
mellan Kennedy och Reagan,
mellan Prag och Kabul,
mellan flower-power och punk,
och alltid, alltid med en stridsvagn i närheten.

Vi var som sur ved,
som varken brann eller ruttnade – en sådan där
trist stagnationsfenomen.
vi hade böjt oss och avstod från att

blanda oss i,
och på det viset övervintrade vi.
Frostbitna, hur ska vi kunna värma oss
nu när det nya tövädret har kommit?

Refräng

Ingen väntar längre med spänning på vad vår generation
ska säga eller göra.
Det var ju nu, just nu vi skulle ha vår stjärntimme,
men vi har förblivit de eviga tonåringarna

som bara har planer och skisser på lager.
Självbedrägeri är lätt – inga krav
ställs på förlorare. Bara samvetet som gnager
och då, just då flammar själen upp

som under en röntgenstråle och vi skäms.

Katja Jarovaja (min tolkning)

Katja Jarovaja (1957 – 1992)

"Synd, fruktansvärt synd att hennes liv blev så kort..." Igor Guberman

"...tiden som hon naglade fast så precist. Som vore hon en prickskytt." Vladimir Visjnevskij.