Gud, vad du var vacker!

Minns du barren? En tsarblå mantel.

Och titta där! Hallonfärgad stam.

Vilka söta gröna kottar. Akta, de är sköra!

Får jag be om största möjliga tyssstnad. . .

. . . en ängel kunde gått genom rummet,

julens ängel, den ropade att pappa redan

stod med dig i hallen.

Vi smyckade dig, rustade dig

till tänderna, och tjänade dig troget.

Vi blåste i papperstrumpeter

och drog ut i leksakskrig.

Ängeln blåste dammet av gitarren

och rörde vid strängarna. Fortfarande

hör vi dem darra, klinga, klanga.

Men redan har barnen återvänt

till skolgården: stim och stoj och tjatter.

Våren rusar emot oss. Ur spår

är tåget, vad trist att just vi

ska dra i nödbromsen.

Varför i hela fridens namn kastar vi ut dig?

Ingen rast och ingen ro. Varför har vi bråttom

att ta ner dig från korset? Vi ska städa,

vi ska sopa, vi ska kasta undan barren.

Så — vi gör oss av med kroppen

och smyger skamsna bort.

Min Gran, min Gran,

varför har vi övergivit dig?

Som hjorten släpar sig till bäcken

så lämnar du blodiga spår i snön.

Du längtar efter vila vid lugna vatten — men

sviken lägger du din krona vid isen.

Vilka vackra tomtebloss. Akta, du kan bränna dig!

Titta där! De glöder fortfarande.

Minns du hur de gnistrade och fräste?

Gud, vad vi var lyckliga.

                                            av Bulat Okudzjava

                                            ur Dikter

                                            tolkad av Inga-Lina Lindqvist och Per-Ole Lindqvist

Den här tolkningen är tidigare publicerad i "Avdelningen för påhittade föremål"

Mer information om Bulat Okudzjava hittar man här

Bulat Okudzjava