Alla inlägg under november 2011

Av Inga-Lina - 30 november 2011 00:12
Går ut och går. Det är visst vinter
och efter konstens alla regler
borde det snöa.
Men vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen
där den svävar mellan himmel och jord.

Någonstans i fjärran
lyser det i ett fönster. Långt in på natten
lyser det och man saknar mig där.
Vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen -
bottenfrusen är den och töar inte.

Snart är det jul. Lugn, bara lugn
säger jag till mig själv.
Allt går över, julen också.
Vi har ju tur med vädret;
bara lite ont i själen.
Men ingen lindring finns och ingen bot.

Klart man kan leva så här
hur länge som helst. Gå ut och gå,
göra sig till åtlöje, synda då och då.
Och visst har vi tur med vädret.
och vad gör lite ont i själen...
som en frusen fågel i min hand...


Veronika Dolina (min övers)
ANNONS
Av Inga-Lina - 22 november 2011 20:01

Jag lekte med elden. Var aldrig rädd för den.

Jag var säker och trygg med min eld.

Elden brände inte mina framsträckta händer,

den var en varm vän, en trogen vän.


Jag lekte med elden - att antingen skulle jag inte dö

eller så skulle elden leva.

Jag tittade in i elden med vidöppna ögon.

Och den brann och brann, men plötsligt slocknade den.


Jag lekte med elden, glömde tid och rum,

tänkte inte på att bränt barn skyr leken.

Det enda som finns kvar är askan i mina ögon,

det enda som finns kvar är eldsmärket i min själ.


Veronika Dolina

ANNONS
Av Inga-Lina - 12 november 2011 23:02

Det kommer en dag när ditt ansikte

liksom skingras

Den där dagen, när du till slut

inte längre finns hos mig

När jag sträcker ut min hand -

och den möter en tomhet.

När stumheten sätter krokben

för min röst.


Jag ska vända mig om och gå för att söka

upp min sorg

över att du inte längre finns. Någonstans.

Alls.

Att du slets ifrån mig plötsligt medan du ännu

älskade

Blunda och och gå, med tunga steg, dit

där du inte finns

Det kommer en dag när mina ögon har glömt

ditt ansikte

En dag när också sorgen till slut

tar slut

Den där dagen när mina händer har glömt

din kropp. Och ditt skratt

har drunknat i minnets djup. Jag står maktlös

på stranden.


Bara ett sista mirakel, en liten belöning

för allt som gjort ont.

Att du finns. Att du fortfarande finns här, nära

och hör mig sjunga


Katja Jarovaja (min övers)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se