https://www.youtube.com/watch?v=goK_SYFp-g8

Andra natten. Ligger sömnlös

Ältar om och om igen.

Var hon en katt eller en fågel,

eller vad var hon för en brud?

Hon satt och stirrade i elden,

satt och tryckte i ett hörn,

sjöng och skrikgrät om vartannat

for mot taket, slog sig blå…
 
Om hon var en brud (jag tänkte)

Vad skulle hon med vingar till?

Och om hon faktiskt var en fågel:

Varför flög hon inte då?

Men hon struntade i flyga

Och var besatt av min kamin.

Om hon nu var katt? Fast ändå:

Fågelbrud av något slag.

Är man fågel går det inte

An att sköta tvätt och städ.

Fåglar har sin fågelstolthet,

De kan inte mista den.
 

Men om man inte är en fågel

Och propsar på att bo hos mig –

Varför kasta sig mot fönstren

Och skrika sånger – varför det?

Hon skrek inte hela tiden,

för all del. Men varje natt

Satt hon och stirrade i elden.

Hennes ögon brann så hett.

Om man är så vild och galen,

Vad ska man med vingar till?

Klös mig, slå mig, smek mig, kyss mig –

Men hon kunde inte det.

Så kom en natt när det brast för mig.

Jag slog sönder fönsterrutan.

Om hon ville ha sin frihet

fick jag inte hålla kvar.
 

Och hon tog ett steg mot fönstret,

hennes vingar slog ett slag...

En fågelkatt, en kvinnofågel...

Jag vet inte vem hon var.

Veronika Dolina

översättning: Inga-Lina Lindqvist

Går ut och går. Det är visst vinter
och efter konstens alla regler
borde det snöa.
Men vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen
där den svävar mellan himmel och jord.

Någonstans i fjärran
lyser det i ett fönster. Långt in på natten
lyser det och man saknar mig där.
Vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen - 
bottenfrusen är den och töar inte.

Snart är det jul. Lugn, bara lugn
säger jag till mig själv.
Allt går över, julen också.
Vi har ju tur med vädret;
bara lite ont i själen.
Men ingen lindring finns och ingen bot.

Klart man kan leva så här
hur länge som helst. Gå ut och gå,
göra sig till åtlöje, synda då och då.
Och visst har vi tur med vädret.
och vad gör lite ont i själen...
som en frusen fågel i min hand...

Veronika Dolina (min övers)

Jag lekte med elden. Var aldrig rädd för den.

Jag var säker och trygg med min eld.

Elden brände inte mina framsträckta händer,

den var en varm vän, en trogen vän.

Jag lekte med elden - att antingen skulle jag inte dö

eller så skulle elden leva.

Jag tittade in i elden med vidöppna ögon.

Och den brann och brann, men plötsligt slocknade den.

Jag lekte med elden, glömde tid och rum,

tänkte inte på att bränt barn skyr leken.

Det enda som finns kvar är askan i mina ögon,

det enda som finns kvar är eldsmärket i min själ.

Veronika Dolina

Jag kan ju inte vara flicka i all evighet,

Nyckfull och stygg.

Låt mig få älska dig.

Låt mig få vara dig trogen.

Jag vet exakt hur jag ska göra –

Betrakta det som ett galet infall:

Jag älskar dig, okej,

Och så är jag trogen!

En kvinnas liv

Är ganska lustigt, egentligen.

Män som super och barn som gnäller –

Jämt blir man uppläxad.

Men jag tror att jag äntligen vill

Få tyst på mig själv.

Bara jag får lov

att vara dig trogen.

Jag tänker inte bli efterhängsen,

Tjata om hur mycket jag älskar dig.

Bara jag får lov att vara dig trogen,

Slipper vara lättfärdig.

Så kommer vi att leva lyckliga

I alla våra dagar

Tills vi är hundra.

Bara jag får lov att vara dig nära.

Får lov att vara dig trogen.

Veronika Dolina (tolkad av Inga-Lina Lindqvist)

http://www.russiandvd.com/store/product.asp?sku=51684&genreid=

”Melusina”, från skivan med det något mystiska namnet ”Vaudevire”. (I en intervju förklarar Dolina att ordet står för ”stadsvisor, stadens musik” och fått sitt namn efter Vire i Nedre Normandiet.)

Fröken Melusina
får inte bli någons fru.
Hennes systrar kan, och kusiner,
men inte hon. Det är tabu.

Äkta män, de är praktiskt lagda,
enkla till sin natur.
Var ska hon kunna gömma
sin kluvna fiskstjärt?

Nej, fröken Melusina
får inte bli någons fru.
Ska hon sova i tvättkorgen?
Valla getter och kor?

Jo, kanske en enkel herde
skulle klara det. En teknolog.
Men inte en samlare, inte
en frågvis iktyolog.

Fröken trycker en bok mot bröstet,
lyssnar på viskningar i vassen.
Hon har en snäcka i armhålan,
en spegel på sin hand.

Ingen räddning i skyn,

jorden bär henne knappt.
Under fiskfjäll av järn –
en flickas ryggrad.

Veronika Dolina (min tolkning)

Veronika Dolina

Kropp utan själ.
Hur man än skriver det

är det skrämmande.
Kropp utan själ –
vad jag än väljer att berätta

är det lika viktigt.
Drömmarnas drottning
kan tusen drömmar,
men hon behöver inte så många.
Ordens drottning
kan tusen ord
men söker ett. Ett enda.
Kropp utan själ –
inget kan man lägga till, inget dra ifrån.
Trollkarlens liv finns i änden på en gyllene nål,
nålen finns i ett ägg,
ägget finns i bröstet på en varg.
Drottningmodern håller om sin drottningflicka –
äntligen är hon tillbaka!
Tårarna rinner,
händerna hårdnar.
Drottningmodern håller om sitt barnbarn – en vargunge.
Inne i hans bröst
finns ett hus utan fönster och utan dörrar –
ingen slipper ut.
Drömmarnas drottning
kan tusen drömmar
men drömmer bara en enda – om kropp utan själ.

Veronika Dolina (tolkning: Inga-Lina Lindqvist)

Jag  lyssnar alltid på musik när jag skriver – visor av ryska barder. Vid sidan om Vysotskij och Okudzjava, som är någorlunda kända i Sverige finns det en mängd kvinnliga sjungande poeter. Idén till min senaste roman ”Drottningflickan” har jag burit på i många år –och när jag satte mig för att äntligen skriva boken började jag lyssna på den poeten vars texter alltid stått mig nära: Veronika Dolina. Hennes dikter är så bra att jag önskar jag hade skrivit dem. Fast då visste jag inte att jag skulle hitta bokens titel i en av hennes låtar, visan som finns med på den här skivan: