Varje år, när Svenska Akademiens ständige sekreterare öppnar den berömda dörren, väntar jag på att han ska säga att priset går till den ryska poeten Bella Achmadulina, men det händer aldrig. Achmadulina var en av 1960-talets klarast lysande stjärnor. Tillsammans med Jevtusjenko och Voznesenskij fyllde hon sportarenorna när hon läste sina dikter, på sitt oefterhärmliga sätt. Strängt taget är hon inte bard, eftersom hon aldrig tonsätter sina dikter själv och sjunger definitivt inte. Men många av hennes dikter är tonsatta, och har blivit folkkära genom filmer där de sjungs, som den ryska kultfilmen "Ödets ironi" (Ironija sudby) som går och går varje nyårsafton, till exempel. Dikten här nedanför är en av mina favoriter. Att man kan skriva så vackert och romantiskt om något så vardagligt som förkylning.

Bella Achmadulina

Vägen till frihet, till tankens klarhet är enkel –

Det räcker med att inte ha tillräckligt varmt på fötterna.

Höstliga promenader längs vägen

Är allt som behövs.

Influensa i oktober – den är allseende som Herren.

Snuvorna störtar ner från de förvintriga himlavalven.

Som änglar med sländevingar

förtrollar de oss i köttet.

Se, här går du förbi träden och murarna,

Ännu okänd för dig själv och lite konstig,

Ännu har inte röntgenstrålarna avslöjat

Skelettets dimmiga banalitet.

Du är ännu tråkig, frisk och grov,

Men plötsligt – med ett godmodigt leende –

Sänder förkylningen dig sin luftkyss

Och sakta når den dina läppar.

Från och med nu är du sjuk. Du är inte skyldig

Någon någonting. Vännerna får klara sig

utan dig, och festerna. Celsius bekräftar

vördnadsfyllt ditt särskilda ämbete.

Du hör hur det kittlar, hur det rinner,

Kvicksilvret i din mun, hur det stelnar – och genast

Bestämmer dess silvriga exakthet

Graden av tillbedjan som är din.

En tung klunk av hostmedicinen

Skänker dig frimodigt sinne,

Sjukdomens alla sekundära vinster

Och modets stygga kyla. Allt i ett.

Bella Achmadulina

tolkning: Inga-Lina Lindqvist