ryska barder

Går ut och går. Det är visst vinter
och efter konstens alla regler
borde det snöa.
Men vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen
där den svävar mellan himmel och jord.

Någonstans i fjärran
lyser det i ett fönster. Långt in på natten
lyser det och man saknar mig där.
Vi har tur med vädret;
bara lite ont i själen -
bottenfrusen är den och töar inte.

Snart är det jul. Lugn, bara lugn
säger jag till mig själv.
Allt går över, julen också.
Vi har ju tur med vädret;
bara lite ont i själen.
Men ingen lindring finns och ingen bot.

Klart man kan leva så här
hur länge som helst. Gå ut och gå,
göra sig till åtlöje, synda då och då.
Och visst har vi tur med vädret.
och vad gör lite ont i själen...
som en frusen fågel i min hand...

Veronika Dolina (min övers)

Jag lekte med elden. Var aldrig rädd för den.

Jag var säker och trygg med min eld.

Elden brände inte mina framsträckta händer,

den var en varm vän, en trogen vän.

Jag lekte med elden - att antingen skulle jag inte dö

eller så skulle elden leva.

Jag tittade in i elden med vidöppna ögon.

Och den brann och brann, men plötsligt slocknade den.

Jag lekte med elden, glömde tid och rum,

tänkte inte på att bränt barn skyr leken.

Det enda som finns kvar är askan i mina ögon,

det enda som finns kvar är eldsmärket i min själ.

Veronika Dolina

Det kommer en dag när ditt ansikte

liksom skingras

Den där dagen, när du till slut

inte längre finns hos mig

När jag sträcker ut min hand -

och den möter en tomhet.

När stumheten sätter krokben

för min röst.

Jag ska vända mig om och gå för att söka

upp min sorg

över att du inte längre finns. Någonstans.

Alls.

Att du slets ifrån mig plötsligt medan du ännu

älskade

Blunda och och gå, med tunga steg, dit

där du inte finns

Det kommer en dag när mina ögon har glömt

ditt ansikte

En dag när också sorgen till slut

tar slut

Den där dagen när mina händer har glömt

din kropp. Och ditt skratt

har drunknat i minnets djup. Jag står maktlös

på stranden.

Bara ett sista mirakel, en liten belöning

för allt som gjort ont.

Att du finns. Att du fortfarande finns här, nära

och hör mig sjunga

Katja Jarovaja (min övers)

... bli omnämnd i SvD

http://www.svd.se/kultur/litteratur/en-tidskapsel-oppen-i-realtid_6402365.svd

Älskade, vad är det som sliter oss isär?

Nu när vi äntligen fått varandra...

Var kärlekens eld för bländande?

Åtråns kniv för vass?

Pratade passionen för högt?

Dränkte allt omkring sig med sitt brus?

Kärleken som förde oss samman -

Är det den som hämnas nu?

Älskade, vad har vi gjort av oss själva.

Det var ju bara döden som skulle skilja oss åt

Och nu kan inte ens levande vatten

Göra oss levande igen

Och om jag bara drömmer en ond dröm - 

Varför drömmer jag den så länge?

Jag vaknar, lägger armen om dig

Och släpper dig aldrig igen…

Katerina Jarovaja (min övers)

Vildflickan

Jag lever fattigt

men går rak i ryggen.

Jag är ju den där vilden

från en fjärran ö.

Jag klarar mig med så lite.

Kommer du, så håller jag mig vaken.

Om jag saknar ved när du är hungrig

bränner jag ner min hydda.

Mina regler är enkla,

de är skrivna i mitt blod.

Se på mig - och jag är din.

Stig in - och du får bo här.

Jag kan ta ner månen

i din hand - om din hand är mig kär.

Men går du- har du aldrig funnits.

Liksom jag aldrig fanns.

Jag tittar på risporna och tänker:

Hinner de läka?

Tills nästa främling kommer

och ber om vatten.

Marina Tsvetajeva

Jag kan ju inte vara flicka i all evighet,

Nyckfull och stygg.

Låt mig få älska dig.

Låt mig få vara dig trogen.

Jag vet exakt hur jag ska göra –

Betrakta det som ett galet infall:

Jag älskar dig, okej,

Och så är jag trogen!

En kvinnas liv

Är ganska lustigt, egentligen.

Män som super och barn som gnäller –

Jämt blir man uppläxad.

Men jag tror att jag äntligen vill

Få tyst på mig själv.

Bara jag får lov

att vara dig trogen.

Jag tänker inte bli efterhängsen,

Tjata om hur mycket jag älskar dig.

Bara jag får lov att vara dig trogen,

Slipper vara lättfärdig.

Så kommer vi att leva lyckliga

I alla våra dagar

Tills vi är hundra.

Bara jag får lov att vara dig nära.

Får lov att vara dig trogen.

Veronika Dolina (tolkad av Inga-Lina Lindqvist)

http://www.russiandvd.com/store/product.asp?sku=51684&genreid=

Mitt under sommar-OS 1980, i en Moskva som hade tömts på alla misstänkta element, fylldes gatorna av tiotusentals gråtande människor. Vladimir Vysotskij, skådespelare på Taganka-teatern, sångare och poet var död. Många anser att hans begravning markerade början till slutet på Sovjet-imperiet. Idag har exakt trettio år gått – vad betyder Vysotskijs verk nu, när en hel generation vuxit upp utan egna minnen av Sovjetunionen? Går det över huvud taget att ta hans texter om fosterländska kriget, kolchoser och gruvarbetare till sig? Ryssarna är mer besatta av sin historia än vad vi i Väst kan föreställa oss. Populärkulturen är marmorerad med historiska allusioner, så kolchosmetaforerna kan visst gå hem hos unga. Men det finns en grupp i samhället som i årtionden närt ett stilla glödande hat mot Vysotskij och hans sånger – anhöriga till alkoholister. När
vodkan och saltgurkan väl står framme på bordet är det dags för det obligatoriska tårfyllda Vysotskij-potpurrit. Poeten själv led av både alkohol- och narkotikaberoende, drogerna tog livet av honom. Han skrev aldrig något om det. Men alla visste. Hans texter blev en ofrivillig projektionsyta för missbrukarnas samlade förtvivlan, skam och självömkan. Närmare hälften av alla ryska män och drygt en femtedel av kvinnorna har allvarliga alkoholproblem. Vysotskijs sånger kommer i ständigt nya utgåvor.

Inga-Lina Lindqvist

(texten är publicerad i Aftonbladet Kultur 25/7-2010)